Nu under semestern bestämde sig jag och min syster att vi skulle ut och vandra. Efter många olika planer bestämde vi oss till slut för att gå några etapper på Bohusleden. Inte allt för långt hemifrån. Efter att ha läst på lite bestämde vi oss för att gå tre etapper, etapp 7: Fontin-Grandalen, etapp 8: Grandalen-Bottenstugan, etapp 9: Bottenstugan-Lysevatten. Vi gick in på hemsidan www.bohusleden.se och skrev ut kartorna för de etapper vi valt ut. Vi räknade med att gå tre dagar, och sova i tält två nätter. Sista dagen skulle vi inte vandra hela dagen, utan kanske en halv dag.
Vi handlade in allt vi behövde till vandringen. Frystorkad mat, pulverkaffe, nudlar, choklad, kakor mm. Vi såg till att ha tillräckligt att äta så vi skulle slippa vika av från leden för att handla något. Jag fick köpa in en större vandringsryggsäck än jag tidigare haft, denna rymde 70 liter. Det behövdes verkligen för allt vi skulle ha med oss :)
Dagen innan hjälpte min svåger oss att visa hur vi skulle sätta upp tältet, vi fick träna i trädgården.
Dagen för vandring kom och vi var taggade till tusen. Vi gick upp tidigt och åt en stor frukost och dubbelkollade packningen. Vi skulle få skjuts av min svåger till Fontin i Kungälv. Vid nio var vi på plats och började vår vandring.
Början på leden var lätt terräng och vi kom snabbt in i ett behagligt tempo, trots packning på 20 kg var. Hundarna var glada över att få komma ut och nosa på nya miljöer. I skogen fanns det gott om blåbär, och vi stannade flera gånger för att mumsa. Dock gjorde man misstaget att inte ta av sig ryggsäcken, av ren lathet, och höll flera gånger på att hamna i blåbärsriset. Vi mötte andra vandrare, en del på motionsspåren runtom och några som gick samma led som oss.
Vi hade behaglig temperatur och solen sken lite lagom på oss inne i skogen. Vårt första mål var att komma till Grandalen, och vi tog bara någon enstaka toalett och choklad-paus på vägen. Det tog oss ca 5 timmar att komma från Fotin till Grandalen, inklusive korta raster.
Framme vid Grandalen kom vi till Dalens Hembygdsgård, en mysig liten gård med flera röda hus, där vi bestämde oss för att ta lunch. Det fanns en gammal vattenpump där man fick pumpa upp rent vatten, så vi passade på att laga mat och fylla på vattenflaskor.
Vi mötte flera vandrare som passade på att stanna till på samma plats. Några killar frågade oss om avståndet till Bottenstugan, eftersom de såg att vi satt med en karta. De hade bestämt att vandra hela sträckan dit innan kvällen, eftersom de hade hört att terrängen efter Bottenstugan skulle bli påfrestande. Vi tackade för tipset och de fortsatte sin vandring. Vi tog god tid på oss att äta och diska efter oss, eftersom vi inte haft vidare pauser innan stannade vi 1,5-2 timmar, så fick hundarna vila också.
Efter vår långa paus drog vi på oss de tunga väskorna igen och fortsatte vår vandring. Vi bestämde oss för att inte gå hela vägen till Bottenstugan, utan stanna till vid en sjö på vägen som skulle ha ett vindskydd, perfekt! När vi lämnade platsen gick tre killar precis framför oss, de höll ett raskt tempo och försvann snabbt ur vårt synfällt. Efter det gick det inte många minuter förrän vi kände de första regndropparna. Vi drog på regnskydden på väskorna men fortsatte ett tag utan regnkläder. Efter kanske 20 minuter stannade vi till för att släppa förbi några som kom på leden, eftersom vi hade hundar gick vi åt sidan. Det var samma killar som gått framför oss, antagligen hade de gått fel någonstans och vi hade passerat dem utan att se dem. När vi kom till någon gammal stug-ruin från 1800-talet fick vi stanna och dra på oss regnkläder, eftersom regnet inte verkade avta, utan snarare tillta i styrka.
Det tog inte lång tid innan terrängen började bli besvärlig. Det gick brant upp och ner, och vi fick många gånger klättra över nedfallna träd. Till slut kom vi i alla fall till sjön Tvängen där vi skulle övernatta, men gissa vilka som redan lagt beslag på den? Killarna som passerat oss. SKIT OCKSÅ! Jaja, bara att gilla läget och börja leta efter en lämplig tältplats. Runt sjön var det omöjligt eftersom det sluttade ner till den och de plana delarna var ren sankmark. Vi vandrade vidare, tänkte att vi skulle hitta något på vägen. Terrängen belv om ens möjligt ännu besvärligare, vi gick längsmed sluttningar i steniga områden där vi fick klättra längs med leden. Fler nedfallna träd och detta ständiga regnande. När vi kom ner på lite planare mark befann vi oss i träsk och sankmarker, med berg på ena sidan, alltså ingen möjlighet till att slå upp tält. Vi vågade inte avvika från leden eftersom vi var rädda att inte hitta tillbaka dagen efter. Sammanbitet fortsatte vi vidare, fast beslutna att hitta en bra sovplats. Ännu var den tidigt på kvällen, men regnet fick skymningen att komma snabbare än väntat. Vi gick i ett område som såg ut som Orchernas land i Sagan om Ringen, mörkt, stenigt och mossigt. Hua mig!! Nu ville vi bara ut härifrån, det kändes som vi befann oss mitt i en skräckfilm, speciellt när vi passerade en gran som såg ut att vrida sig i smärtor, vanskapt och med grenar som växte vågigt åt olika håll. Synd att jag inte vågade stanna och ta en bild, känns svårt att beskriva ;) Efter vad som kändes som en evighet såg vi som ett ljus i slutet på detta helvete, en väg ut ur, vad vi senare fick veta, hette Döddalen (?!?!).
Nu borde det väl ändå komma en bra tältplats tänkte vi och fylldes av lite mer energi i våra trötta kroppar. Efter flera timmar i svår terräng var ingen av oss speciellt kaxiga längre. Vi kom i alla fall till en grusväg som kantades av en sjö. Vi kollade kartan och såg en rastplats som skulle ligga vid sidan av den, bra! Men ännu ett nederlag, en mötesplats för bilar med en liten eldstad bredvid var vad vi fann. I efterhand, när vi kollat bättre kartor på nätet såg vi att vi skulle rundat sjön, bort från leden för att hitta rastplatsen... Vi fortsatte gå men hoppet sjönk för varje steg vi gick. Vi var trötta och hungriga och det envetna regnet vägrade ge med sig. Efter en stunds promenad på grusvägen stannade vi till under en gran för att ge hundarna mat, de kunde inte vänta längre. Men eftersom vi inte kunde starta stormköket i ösregn slängde vi i oss lite nötter och choklad. Vid det här laget var vi på bristningsgränsen. Vi kollade kartan än en gång och såg att vi nu inte befann oss långt ifrån Bottenstugan. Skulle vi gå dit i alla fall? Hoppas på lite skydd så vi kunde få upp tältet och komma in i skydd. Vi övervägde fram och tillbaka och bestämde att något måste vi göra, vi går dit. På med väskor, och fortsätta gå med mätta och något glada hundar (den ena, den andra frös nog lite). Leden vek av från grusvägen och rakt in i skogen igen. Jag såg detta svarta slukhål rakt in i skogen. Vafan! In i mörkret igen?
Där försvann vårt sista mod. Vi skickade en check-point från mobilen till min svåger, som han visat oss att vi kunde göra dagen innan och bad honom att kolla upp vart vi var och komma och hämta oss. Vi var helt slut, och orkade knappt tänka klart längre. Vi hade vandrat i 12 timmar och orken var slut.
Efter många om och men, promenerandes på den jäkla grusvägen för att hitta ut till en bilväg, kom vi till slut till en mötesplats där vi slängde av oss all utrustning och gav upp. Och regnet det bara öste ner!!
Där satt vi i ca 45 minuter, i regnet och åskan, tills räddaren i nöden kom, inte på en vit häst, utan i en vit Volvo xc70, min svåger. Vi grät nästan av lycka. Jag hade mölat i mig all choklad jag kom åt i min ryggsäck, men ändå tärde hungern i magen. I en varm bil på väg hem svängde min svåger in på en pizzeria och hämtade efterlängtad mat till oss. Vi kom hem, åt, fick av oss allt blött, för i slutet hjälpte inte ens regnkläderna längre utan vattnet kom in lite överallt. En varm dusch och mys framför den öppna spisen, kom livet återigen tillbaka i våra ömma och trötta kroppar. Vi sov som små ljus den natten!
Morgonen kom, och vi vaknade med sjuhelvetes träningsvärk och rörde oss mer som små gummor än de unga själar vi faktiskt är ;) Vi diskuterade vandringen och varför det blev som det blev. Vi gick igenom kartor och insåg att om vi gått in i den mörka skogen vid grusvägen hade vi kommit till en sjö, Holmevatten, där vi säkert hade hittat en lämplig tältplats. Men det är lätt att vara efterklok. Vi gick nästan 2 etapper den dagen, kom inte riktigt fram till Bottenstugan, någon ynka, kanske 4-5 kilometer kvar. Men i den tröttheten var minsta kilometer en kamp. Vi skulle aldrig gått så långt första dagen, och vi hade för tung packning, det inser vi nu. Men vi lär av våra misstag :)
Vi planerar redan nästa tur, för vi räds inte utmaningen. Nästa gång vi går på Bohusleden startar vi precis där vi bröt denna gången, vi har märkt ut hur långt vi kom, och nästa gång kompleterar vi med en ordentlig terrängkarta.
Över lag ska Bohusleden ha en guldstjärna för sin utmärkning på leden. Det var lätt att se markeringarna, i alla fall de etapper vi gick. Dock borde de informera om vart på lederna man kan hitta rent vatten, så man inte behöver bära med sig onödigt vatten i ryggsäcken.
Tack kära syster för en fin vandring, trots det tråkiga avslutet, så har vi ett minne för livet. Och bättre vandringskompis än min syster kan man inte ha <3 Och stort tack till min kära svåger som kom och räddade oss sent på kvällen mitt ute i ödemarken, jag är dig evigt tacksam ;)