I våras gick jag och en kompis Vättlefjällsleden med övernattning i vindskydd (läs inlägg från 26 maj 2016). Idag valde jag och min syster Carina att gå leden över dagen med hennes hundar. Vi förberedde oss på en 2,5 mil vandring i skog, och hade packat ner mat, dryck, stormkök och en massa extrakläder eftersom väderprognosen lovade sol och -1. Vi visste inte riktigt hur lång tid leden skulle ta, eftersom jag, när jag tidigare gått den stannade till och övernattade vid Gäddevattnet. Men vi tänkte att om vi bara får en tidig start är vi ute ur skogen innan det mörknar. Sagt och gjort, efter lite förseningar kom i alla fall Carina och hämtade mig vid 07:45, då visade termometern på -7. Vi åkte till Vättlefjällstugan där vi kunde parkera bilen, och kom ut på leden ca 8:20.
Morgonen var fin och luften var kall och krispig. Marken var mestadels stelfrusen och solen värmde knappt mellan träden. Om jag förstått det rätt kan man gå leden åt båda hållen, men vi valde att gå samma runda som jag tidigare gått, då tar man till vänster när man kommer fram till den blå skylten vid ledens start (se bild).Vid vårt första stopp, frukost, fick vi klä på oss lite extra. Vi hade båda underställ, vandringsbyxor, tjocka strumpor, kängor, fleecetröja och jacka. Utöver vantar, halsduk och mössa såklart. Men vid frukoststoppet fick vi komplettera med ytterligare kläder då luften var betydligt kyligare än vi trott. Nakenhunden Jack låg under en filt och mös, och den stora hunden, Wilma, sprang runt och lekte med kottar. Vi fick oss ett gott skratt när vi hörde ett ploppande ljud, och det visade sig att Wilma hade lyckats pricka min kaffekopp med en kotte, den flöt så fint runt i mitt kaffe :)
Med frukost och kaffe i våra magar fortsatte vi vår promenad.
Jag hade min vandringskarta över Vättlefjäll med mig, men eftersom jag gått leden en gång tidigare kom jag ihåg vart vi skulle gå, märkningen är för övrigt väldigt bra vid leden. Förutom där man kommer ut från skogen till Jennylund, där visar markeringarna enbart Bohusleden, som vid detta vägskäl går åt vänster. Vi skulle svänga höger och följa först en asfalterad väg, som övergick i en grusväg, hela vägen till vägens slut där man möts av en informationstavla och orangea markeringar igen. Grusvägen, ska jag för övrigt tillägga, var full med is och vi höll på att trilla dit ganska många gånger, men höll oss som tur väl är, på benen.
Efter att tidigare ha mött någon enstaka morgonpigg vandrare, började vi nu möta desto mer folk. Familjer dök upp i skogen med matsäck och glada rop. Vid Gäddevattnet, där jag vid förra vandringen övernattade, grillade nu en familj korv. Vi hade tänkt stanna til där, men valde att gå vidare till någon plats där vi kunde sitta själva. Så vi stannade till på en solig plats intill leden, bara ett stenkast bort och fikade på lussebulle och saft.
Solen fick värma våra rosiga, kalla kinder en stund. Detta blev bara ett kortare stopp, för vi var båda fast beslutna att hitta en mysig plats att stanna till på och laga mat. Vi gick genom lite brantare terräng och studerade våra vackra omgivningar. Vi mötte joggare, hundrastare och söndagspromenerande. När vi kom ut ur skogen, till några motionsspår dröjde det inte länge innan vi hittade en liten lägerplats vid en damm. Här stannade vi till för att laga mat.
Min systers ena hund, nakenhunden Jack tyckte det var lite kallt på vår rastplats, så han fick krypa in i en jacka, där han sedan somnade gott. Vi värmde vår frystorkade mat, som är väldigt smidig att ha med sig. Man bara värmer vatten, fyller påsen, väntar 8-10 min och maten är klar. Vi gjorde även varm choklad och åt lite nötter doppade i choklad, som avnjöts till ljudet av en hackspätt som arbetade för fulla muggar. Vid detta stoppet hade luften blivit kyligare och vi klädde på oss ytterligare fleecetröjor. Trots den varma maten blev vi riktigt frusna under tiden vi satt där.
Vi visste att vi inte hade långt kvar till Vättlestugan, så vi packade snabbt ihop vår packning när vi ätit klart, angelägna om att få röra på våra frusna kroppar. På den sista biten hittade vi fler mysiga rastplatser, men dessa var upptagna av andra vandrare.
Väl framme vid Vättlestugan igen kunde vi inte snabbt nog hoppa in i bilen och få på värmen. Klockan var då strax innan 15, och vi insåg att leden inte tog så lång tid att gå trots allt. 6,5 timme med tre stopp.
Kanske var det för att jag var i bättre form nu än när jag tidigare gått den, eller så hjälpte den frusna marken till att göra leden mer lättframkomlig. Hur som helst var det en kylig dag där mätaren fortfarande visade på -7 när vi kom hem. Men vi var båda nöjda med söndagens utflykt, och ser redan fram emot nästa tur.
Jag funderar på att gå Vildmarksleden inom en snar framtid, för om Vättlefjäll med sina 2,5 mil bara tar 6,5 timme med stopp, borde Vildmarksleden med sina 3,85 mil kunna betas av på en dagstur :)