En ledig måndag, hur spenderar man den? En härlig dagstur säger jag :)
Med lördagens misstag färskt i minnet skulle jag nu ge mig fasen på att gå Vildmarksleden, som enligt den gamla vandringskartan från 1981 är 38,5 km, men enligt sidan vildmarksleden.eu är leden numera 42 km lång. Och jag skulle gå den över dagen. Så jag tog en ännu tidigare start, gick upp strax efter fem och var på Hindåsgården lagom till halv åtta på morgonen. Även då med packad ryggsäck och humöret på topp. Dimman som omslutit Göteborg på morgonen hade lättat och det såg ut att bli en fin dag. Tillbaka vid skylten för start, var jag fast besluten att klara detta.
Som ni ser på bilden med tavlan går Vildmarksleden åt höger, precis som de fyra elljusspår som också är utmärkta. Så jag gick ut på elljusspåret, till höger, följde orangea markeringar, men det fanns även de andra markeringarna som var för motionsspåren. På vissa ställen märkte jag att de orangea markeringarna blivit översprayade med svart färg, inte alla, men några, och funderade över detta en stund medan jag gick. Jag hade läst någon stans, när jag Googlat på leden, att man skulle via Hindås station, så jag tänkte att leden nog skulle ta mig dit. Så jag fortsatte följa markeringar.
När jag sedan, en bra bit in i skogen, kom till en skylt som hälsade mig välkommen till "Klippans naturreservat" tänkte jag att jag måste gått fel, för de hade jag då inte läst om.
Jag tog fram telefonen, återigen använde jag Google för att se vad i helskotta jag gjort fel, i beskrivningen läste jag att jag skulle förbi ett hotell, över en bro in mot City, och därifrån in på leden. Med andra ord skulle jag aldrig ens in på något av spåren, utan ut från Hindåsgården och in mot stan igen. Varför man nu någonsin rekomenderat någon att starta vid Hindåsgården går över mitt förstånd, när starten snarare går vid Hindås station. Lite frustrerad fick jag vända i skogen och gå tillbaka till Hindåsgården igen, med arga stampande steg. Väl tillbaka där jag startade insåg jag att jag slösat bort nästan 1,5 timme på mitt misstag. Men skam den som ger sig, jag skulle bara gå leden, där med basta. Jag fick gå från Hindåsgården tillbaka till Hindås station, där jag två timmar tidigare passerat med buss (?!?!). Och se där, där fanns ju skylten till starten på leden, HALLELUJA!
Väl vid starten fanns det inga tvivel om vart man skulle gå, markeringarna var suveräna. Trots att jag förbrukat massa kraft och ork helt i onödan, var jag nu på gott humör och hade solen i ryggen. Nu var det bara att köra på så man skulle hinna till Skatås innan kvällens mörker.
Lagom till första vindskyddet, vackert beläget vid en liten sjö, Hebbratjärn, stannade jag och tog frukost.
All mat smakar så gott när man är ute i skogen :)
Märkningen som sagt, var helt kanon så det var bara att promenera på och se på den vackra naturen. Terrängen var varierande, man gick såväl på skogsstigar som grusvägar, och jag mötte en hel del djur. Min fobi för ormar fick mig att ropa till två gånger då jag ena gången mötte en huggorm och andra gången en snok, men som tur väl var verkade jag vara ensam på leden denna måndagen så det var bara djuren i skogen som hörde mina skräckslagna rop.
Vid Stora Härsjön började jag bli hungrig och tänkte att jag skulle hitta någon plats att stanna och rasta på. Jag tog upp min karta över Vildmarksleden och såg att jag inte hade långt till några badplatser vid Hornasjön och Sandsjön, så jag promenerade vidare fast besluten att hitta ytterligare en fin rastplats.
Runt klockan två kom jag fram till en rastplats intill en badplats vid, vad jag tror, var Sandsjön (mina kartläsningskunskaper är ganska begränsade).
Efter att ha avnjutit tomatsoppa, mackor och kaffe var jag återigen på leden. Ca en halvtimme efter mitt matstopp kom jag till denna skylt, vid Härkelshult, som visade att jag hade 18,7 km kvar till Skatås. Jag som trodde jag hade gått längre än så, haha!
Vid det här laget började jag bli ordentligt trött både i benen och ryggen, så jag skickade ett sms till min goda vän Fia och frågade henne om hon inte kunde hämta mig i Skatås senare, eftersom jag tänkt ta spårvagn hem egentligen. Självklart är hon en pärla som vanligt och lovade att plocka upp mig.
Terrängen var som sagt varierande och jag är glad att jag har så bra vandringskängor, för några gånger åkte fötterna ner i dypölar.
Många ställen hade bryggor att gå över, men långt ifrån alla, så bra skor är ett måste om man ska vandra leden. Jag började bli riktigt trött i kroppen, och när jag kvart över fem på eftermiddagen nådde denna skylt började jag nästan gråta, var det så långt kvar till mål?
8,5 km kanske inte känns så långt, jag menar jag går ju milen tre gånger i veckan. Men just i varierande terräng med backar och olika underlag är detta avståndet ganska tufft. Här började jag förlora motivationen, och vattnet började ta slut. Trots att jag hade med mig 3 sportflaskor och en termos med vatten var det långt ifrån tillräckligt, jag fick snåla med att dricka på slutet. Maten och mellanmålen tröt också på slutet och jag fick bittert ångra att jag glömt köpa kexchoklad.
Den alldra sista biten är ett töcken, benen var stumma, jag snubblade på var och varannan rot och när jag började närma mig Skatås fick ett berg med en brant stig rakt uppåt mig att börja gråta, på riktigt. Jag grät och klättrade, undrade när helvetet skulle ta slut, grät lite till när jag klättrdade ned för den steniga stigen. Det enda som höll mig kvar på benen var vetskapen om att Fia väntade i Skatås med en dricka till mig. Så jag kämpade vidare. Kom till en utkiksplats på berget innan Skatås, som jag tyvärr inte minns vad den heter, där man har fantastisk utsikt. Dessvärre stannade jag inte för att beundra den, utan kämpade mig vidare med tårarna strömmande ned för mina kinder. Jag njöt inte det minsta av den sista timmen i spåret, och när jag passerade en badplats och glada människor gick jag med blicken längs med marken. När jag sedan kom till fotbollsplaner visste jag att jag var nära, snart skulle jag komma till Skatås motionscentrum.
När jag väl kom dit, målet på min vandring var lyckan enorm, Mina fötter ville knappt bära mig längre och när jag fick syn på Fia grät jag hysteriskt, JAG HADE KLARAT DET...
Jag slängde av mig väskan, rasade ihop på parkeringen och fick en Festis av Fia, den godaste Festisen jag någonsin druckit. Efter att ha svept halva flaskan kunde jag börja berätta om min långa dagstur, som efter min första omväg nog var runt 4,5 mil (om inte lite till, vem vet?). Kan ni tänka er? 4,5 mil + på en dag, jag kan fortfarande inte fatta att jag orkade ta mig i mål, från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen. Utan min fina vän i slutet på vandringen hade jag nog gett upp i Partille nån stans, för den sista milen var inte att leka med. Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv, men såhär i efterhand var det värt det. Vilken resa, vilket äventyr, vilken natur jag sett.
Jag kan varmt rekomendera alla att gå Vildmarksleden, men börja då vid Hindås station, ta med MYCKET vatten och mer mat än ni räknat med, för det tar mer än man tror på krafterna att gå en så lång sträcka. Och sanna mina ord, jag ska gå den igen, men nästa gång med sällskap, och utan att gå fel, för nu vet jag ju precis vart jag ska gå ;)